Det är en disig majförmiddag när Elisabeth Rehn tar emot utanför sin villa i Obbnäs. Vi ber om ursäkt för att vi är tio minuter i förtid.
– Det är mycket bättre att komma för tidigt än för sent. Jag gillar inte att folk kommer tolv eller till och med tjugo minuter för sent.
Vi slår oss ner runt kaffebordet och ”Lillan” berättar om hur hon fann nya vänner hos Kyrkslättpensionärerna.
– Vi höll alltid ihop, mina systrar Ulla, Gunnel och jag. Vi talade dagligen i telefon, skrattade och grälade. Vi kunde förtala den tredje som inte var med i samtalet, men efteråt brukade någondera skvallra så att det fanns gott om orsak till nya dagliga samtal.
– Det här var en viktig del av mitt liv. Bara med mina systrar talade jag samma språk, innerst inne var det bara vi tre som förstod varandra. När först Ulla och sedan Gunnel dog uppstod ett tomrum. Jag kände till pensionärsföreningen för jag hade uppträtt hos dem många gånger, men hade nog lite fördomar.
”Lillan” gjorde slag i saken och anmälde sig till tyska klubben som träffas varje onsdag och till engelska klubben som möts torsdagar. Denna vecka har Rehn bjudit hem tyska klubben.
– Det blir lax- och sparrispaj med lite vin. Oftast sammanträder vi i Kyrkslätt bibliotek, det är ett undantag att mötet hålls hemma hos någon.
Om två veckomöten inte känns nog kan Kyrkslättpensionärerna fredag eftermiddagar sammanstråla i biblioteket för fri samvaro.
– Det är populärt. Vi brukar vara 20-40 deltagare som sticker oss in på en kaffe. Många pensionärer är ensamma under veckosluten då deras anhöriga har annat program. Dem ger fredagskaffet värdefull samvaro inför de ensamma dagarna.
– Jag är också med i en whatsupgrupp som kommenterar dagspolitiken och en gång i månaden är det månadsmöte. Föregående gång gästades vi av en ukrainsk dansgrupp.
Utan pass
Livet som kringresande människorättsrapportör och föredragshållare saknar Elisabeth Rehn inte alls.
– Först kom pandemin som inställde alla mina åtaganden. Sedan blev mitt pass föråldrat och jag bestämde att inte förnya det. Nu är det slutrest för min del.
Resor till exotiska platser kan ”Lillan” sakna, men inte resandet.
– Framför allt flygfält är vidriga platser. När jag reste som mest var jag borta över halva året och eftersom jag själv måste boka alla biljetter lärde jag mig utantill flygtidtabeller, vilka bolag som är pålitligast och var det lönar sig att mellanlanda. På min tid var Amsterdam och Istanbul bäst för den som skulle vidare till Afrika.
I ett upprop från början av maj krävde Elisabeth Rehn tillsammans med fyra andra tidigare ministrar med koppling till säkerhetsfrågor att Finland erkänner Palestina. De andra var Pär Stenbäck, Pertti Salolainen, Heidi Hautala och Erkki Tuomioja.
– Någon kan tycka att vi är sent ute med tanke på hur det ser ut i Gaza i dag. Men bättre sent än aldrig. Ska palestiniernas framtid gå att rädda måste omvärlden agera nu. När man lyssnar på det framtidsscenario som Trump och Netanyahu vill ge palestinierna går det kalla kårar längs min rygg.
– Hamas blodiga attack mot Israel var vidrig, men hämnden på palestinierna saknar alla proportioner. Ett erkännande av Palestina är inte en tom gest utan ger status även om det är svårt att se hur detta Palestina ska se ut.
– Gaza är sönderbombat och lapptäcket av illegala bosättningar på Västbanken innebär att Israel framgångsrikt håller på att omöjliggöra en tvåstatslösning. Tyvärr har omvärlden låtit det ske. Man måste ändå hoppas på en lösning. Alternativet känns mycket obehagligt.
När Elisabeth Rehn får nog av nyhetsprogrammens rapporter om krig och elände byter hon till någon fotbollskanal. Det intresset utövar hon inte bara på hemmasoffan utan också på läktaren.
– I juni möter damlandslaget Serbien och några dagar senare herrarna först Holland och sedan Polen. Jag har biljett till alla tre matcher.
Vad ska du göra på sommaren?
– Barnen vill bjuda ut mig på resa, men eftersom jag saknar pass har jag sagt att det får bli inrikes. Jag tror vi åker till Åland.
Text: Staffan Bruun
Foto: Leif Weckström