I Helsingin Sanomat kunde vi nyligen läsa om hur välfärdsområden runt om i landet nu genomför omfattande omställningsförhandlingar. Målet är att minska personalen med 2 000–3 000 personer. Enligt Läkarförbundets arbetsmarknadschef Timo Kaukonen kommer nedskärningarna att märkas direkt i patienternas vård och i allt längre köer. Samtidigt varnar branschorganisationerna att arbetskraftsbristen inom vården redan inom några år kan bli akut, när många går i pension. Hur kommer denna ekvation att gå ihop på sikt?
Det är svårt att inte känna oro inför dessa besked. Bakom siffrorna finns människor – vårdare som redan i dag arbetar under press, äldre som väntar på hjälp och familjer som förlitar sig på att stödet ska finnas där när det behövs. När personalen minskar och arbetsbördan ökar blir vården sårbar. Patientsäkerheten riskerar att försvagas och med den förtroendet för hela välfärdsmodellen.
Vi vet att ekonomin måste komma i balans, men vi måste också våga sakta ner för att vården inte ska sluta fungera. Den nuvarande takten för att balansera ekonomin i välfärdsområdena riskerar att gå ut över människor och över tilliten till hela välfärdssystemet. Nu behövs tid och arbetsro för att välfärdsområdena ska kunna hitta hållbara lösningar.
Ekonomi och omsorg står inte i motsats till varandra – men de kräver gemensam riktning och långsiktighet. Att bygga en trygg vård tar tid. Kortsiktiga beslut skapar oro, medan genomtänkta lösningar skapar trygghet.
Den nordiska välfärdsstaten har formats genom generationers arbete och omtanke. Den får inte urholkas av en spariver som bortser från det mänskliga. Vi måste hålla fast vid det självklara: människan kommer först och vi ska skydda de som är mest utsatta. Det handlar inte bara om budgetrader, utan om värdighet, mänsklighet och framtidstro.